Miljöutmaningen

Jag börjar med att erkänna att jag inte är någon flitig gäst på stans bibliotek. Tidigare har jag mest vänt mig till bibliotek när jag behövt fördjupa mig i något specifikt ämne. Oftast i samband med studier. Och när jag var yngre, för att låna blandad skönliteratur. En anledning till att jag aktat mig för biblioteken har varit att jag lånat för mycket och tenderar att glömma att lämna igen böckerna i tid. Efter studieåren har besöken blivigt färre och färre. Så där, då var det bekänt och färdigt.

Jag bestämde mig för att ta pulsen på biblioteket. Min förutfattade mening har varit att där förvisso finns massor av böcker i dom flästa ämnen man kan tänka sig. Men hur nyutgivna böcker kan jag hitta där och om jag vill åt en bestämd titel, hittar jag då den? Mitt första test lät vänta på sig då jag av någon märklig anledning trodde att jag skulle behöva ta mig till biblioteket för att kolla. Och från mitt hem till biblioteket vid Chapmanstorg är det ju flera hundra meter… Nu är det tydligen så att biblioteken är betydligt mera med än vad jag är så naturligtvis kan man söka i deras utbud via nätet. Mitt första test blev David Jonstads Vår beskärda del, en lösning på klimatkrisen som släppts på Ordfront förlag i Augusti i år. Till min stora häpnad fanns boken på inte mindre än sex bibliotek i Göteborg och även på biblioteket i Partille (dit jag är på väg att flytta). Med andra ord fick biblioteket väl godtjänt på mitt första test.

Nu har vi ju frågan om vad som gör biblioteket till miljöutmanarens val. Böcker köper man, släpar hem eller får dom hemskickade. Vissa läser man och sedan förvarar man dom i en hel evighet. Är dom riktigt bra lånar man ut dom till vänner eller rent av ger bort dom. Ett fåtal läser man igen. Vad som börjar bli väldigt klart för miljöutmanaren är att det är viktigt att vi faktiskt utnyttjar det vi köper fullt ut. Böcker tendara att bara ta stor platts. Det är med andra ord suveränt att dela med flera och dessutom slippa både köpa böckerna och långtidsförvara dom. Nu har jag köpt just Vår beskärda del och har precis börjat läsa den. Men framöver ska jag göra det till en vana att alltid kolla på biblioteket först.

Biblioteket i Partille

Bibliotek i Göteborg

För Miljöutmanaren är första steget, dvs det som är lättast och ger mest resultat att effektivisera och minska spill. Det gäller att använda allt fullt ut och inte slänga något som fortfarande fungerar (med vissa undantag, tex gamla vitvaror kan vara bra att byta ut till nya mer effektiva). Detta gäller i allra högsta grad våra livsmedel. I min föregående bloggartikel där jag klimattestade mig, visade det sig att den mat jag slänger varje vecka, som en följd av att vi är dåliga på att laga maten vi köper hem, står för en betydande del av min klimatpåverkan. Här är en artikel som jag tycker alla borde läsa som visar på hur mycket som slängs och vad den resursen skulle kunna räcka till. Tipstack till Ivan som har bloggen Cykel i dag.

Jag har gjort ett nytt test på nätet av min klimatpåverkan. Det finns en uppsjö av test där ute och dom ger varierat resultat eftersom dom tar hänsyn till delvis olika saker. Nu har jag gjort testet på http://www.klimatkontot.se. Det här testet kändes lite mer nogrant än dom tidigare. Jag tror att det beror på att dom olika testen är från olika tidpunkter och att dom lägger olika tyngd vid olika rön. Gemensamt kan man nog ändå säga att flygresor, vattensslöseri och köttkonsumtion väger tungt. Det som var nytt med denna var att slöseri av mat kommit in som en tungt vägande faktor. En annan skillnad mellan testen är avgränsningen mellan privatliv och arbetsliv. Tidigare har jag i vissa fall kunnat skylla bort mina jobbresor som varit omfattande tidigare år (tills Vovlo Parts införde reseförbud).

I det här testet landade min klimatpåverkan på 7.5 ton. Jag har utgått från mitt nuvarande boende i en tvårumslägenhet i Majorna på 58 kvadrat. Resultatet gav fem ton men jag valde att klicka i rutan för offentlig konsumtion och marginalel.

Enligt Klimatkontot är medelsvenskens förbrukning 10 ton per år och då inkluderar det 2 ton offentlig förbrukning. Vidare påstår dom att det upp till 1.5 ton är gränsen för hållbart. Med andra ord överskrider vi med enbart den offentliga förbrukningen.

Dom mest belastande områdena för min del visade sig vara mina flygresor (jobbet), maten jag kastar och att jag inte har snålspolande munstycken i duschen och på kranar. Vad beträffar maten så beror det främst på att vi är dåliga på att laga mat hemma och därför inte omsätter det vi köper. Därför blir ganska mycket livsmedel dåliga och måste slängas. Här finns utrymme för förbättring! Även dom snålspolande munstyckena är ju lätt att fixa. Vad gäller flygresorna är det lite svårare. För tillfället råder reseförbud på min arbetsplats så nu blir det inga flygresor. Men det är svårare att vägra när chefen anser att det behövs. Och eftersom jag jobbar i ett multinationellt företag behövs resorna tyvärr.

Intressant ska bli att göra om testet efter vår flytt till Jonsered.  Ett större boende och mer resor med buss och tåg kommer att påverka miljöpåverkan negativt. Kanske kan jag kompensera detta med att förbättra mig på dom andra punkterna?

Ett argument för stadsodlingar är att det ökar kunskaperna om vilka säsongens grönsaker faktiskt är och hur vi ska ta hand om våra livsmedel. Ska jag vara uppriktig har jag en ganska dålig kunskap om vilka livsmedel som tillhör säsongen. Och jag tror att en ökad kunskap om hur man bäst förvarar sina livsmedel kan resultera i mindre slöseri.

Miljöutmaningen håller på att flytta till landet. Vi har köpt en del i Sveriges älsta radhus som ligger i Jonsered. Gamla hus behöver man arbeta med. En god vän föreslog att vi skulle låna/hyra en stor van, åka till Hornbach och fylla den med verktyg. Jag ser ju själv att det “maskinparken” kommer behöva kompetteras. Det behövs grejer till underhåll av hus och trädgård. Det är alltså dags att bli en sådan där maskin-gubbe… Men det är lite underligt att det i varje hushåll ska behöva ha eget av allting. Hur hög beläggning är det på en gräsklippare? Hur ofta används cirkelsågen? Med andra ord borde det finnas utrymme för någon slags verktygtspool. Jag gjorde ett google sök efter “verktygspool” och naturligtvis var jag inte först med varken konceptet. Det var dock inte någon jättegrej vad jag kan utläsa. Här fanns dock en diskussion kring konceptet: Här! Jag skulle kunna tänka mig att som i diskussionen lägga upp en site där man lägger upp dom verktyg man har att dela med sig och var dom finns. Eventuellt kanske man ska lägga till lite förutsättningar kring utlåningen. En bonusvinst i systemet är att man faktiskt stimulerar ett socialt umgänge. Det är ett bra sätt att lära känna sina grannar, för ska det vara någon verklig mening så förutsätter jag att poolen är lokal. Jag kan dock se en risk att det kan vara bra förutsättningar för dålig stämning i granskapet. Att ha tydliga regler så att förutsättningarna är klara är nog avgörande. Det här tål att tänkas på…

I eftermiddags hade radioprogramet Studio ett ett inslag om Transition town rörelsen. Det är en rörelse för att ta städer ur oljeberoende. Dom har ledsnat på att vänta på att politikerna ska komma någon vart och har helt enkelt börjat ställa om mot ett liv utan olja. Detta gör dom bland annat genom att producera energi och mat inne i städerna. Kolloniträdgårdar, balkongodlingar och guerrilla gardening är rörelsens signum. Jag måste erkänna att jag är extremt road av detta. Det är skönt att det finns delar av miljörörelsen som förstår att lösningen inte ligger i att alla flyttar ut på landet (även om Miljöutmaningen håller på att göra detta…). Det är nyktert. Men samtidigt söker dom fortfarande svaret i det småskaliga lokalproducerade. Jag kan inte hjälpa det men jag kan inte se att det finns något annat än symbolvärde i att vi odlar livsmedel i stadens parker och i kollonilotter. Det är fantastisk rekreation att sköta en trädgård. Men hur man än vänder och vrider så är skalan så liten att effekten är försumbar. Och det här med att “kvarteret producerar sin egen el“, det köper jag inte alls. Det är både dyrt och ineffektivt. Att bo i en förtätad stad medför mindre behov av transporter och större skala på livsmedelsproduktionen leder också till mindre transporter. Jag anser helt enkelt att Transition town rörelsen är på rätt väg men att dom fortfarande sitter fast i samma gamla tankevurpa som miljörörelsen gjort hela tiden. Lösningen är inte småskalligt lokalproducerat. Sedan gör inte småskaligt lokalproducerat någon skada. Det är kul och det är en stark symbol för att signalera att nu tänker vi inte vänta längre på att någon ska lösa detta åt oss. Nu löser vi det här själva! Konceptet påminner inte så lite om hur Gandhi uppmanade alla sina landsmän att börja spinna och väva. Han såg att billiga textilier producerade i Brittiska fabriker konkurrerade ut den inhemska textilproduktionen och bidrog till Indiens beroede till det Brittiska imperiet. Spinnrocken blev en sympol för kampen mot ett självständigt Indien (och återfinns som symbol på den Indiska flaggan).

Hjulet i flaggan symboliserar spinnrocken.

Med detta i åtanke sympatiserar jag trotts mina tvivel på motivet med rörelsen till 100% på rörelsen men bara halvhjärtat på motiveringen. Det bakomliggande världet ligger i symbolen. Förövrigt tänker jag odla småskalig till våren, när flytten till landet har slutförts. Och frågan är om det inte är dags att dra igång Transition Jonsered?

I Göteborg har det i dag kommunalpolitikerna diskuterat Parkeringspolicy. Moderaten Jan Hallberg varnar Sossarna för att lyssna för mycket på Miljöpartiet och Vänsterpartiet som han menar vill stånga bort bilisterna ur stan.

En för Miljöutmaningen mycket närstående Miljöpartist kommenterar det hela:

- Hell, yeah!

Vidare påpekar han att det är på tiden att staden utformas efter människor och inte efter bilar.

I nuläget tar biltrafiken så mycket utrymme i staden att det knappt går att samtala i Vasastaden.

Det har gått lite trögt med Miljöutmanandet på sista tiden. Den främsta orsaken till detta är att det faktiskt är en regäl utmaning att ständigt förminska sin miljöpåverkan. I Volvo världen, där jag jobbar, pratar man om low hanging fruit. Det är dom åtgärder som är lättast att rå på som man kan ta sig an utan för mycket stök. När man plockat frukten som hänger lågt krävs det investeringar i möda, risk och material för att komma längre. Det finns ständigt fler steg att ta men det krävs stor vilja och ansträngning.

I samma takt hör jag om och om igen hur politiker världen över pratar om klimatet som vår tids största utmaning. Köpenhamnsmötet närmar sig och det är tänkt att Världens länder ska komma närmare och närmare ett kraftfullt nytt klimatavtal. Men när man lyssnar på dom upptäcker man att viljan att göra något betydelsefullt saknas. Diskussionerna handlar inte om hur man ska förhindra temperaturen att stiga med två grader, vilket är ett förlegat mål baserad på gammal forskning. Nu står det ju klart att två gradersmålet inte är tillräckligt. Samtidigt som klimatförhandlingarna inte kommer nyheten att Kina för första gången sålt mer än en miljon bilar på en månad, att energibolagen är exalterade över framsmältande arktiska miljöer där man kan borra efter olja, att trängselskatter ska användas för att bygga motorvägar.

Jag inte bara tappar hakan. Jag blir förbannad. Och känslan av att vi måste göra något kraftfullt nu, med en gång växer så att jag nästan vill ut och kasta gatsten (nej, det vill jag inte på riktigt). Men jag vill hitta metoder att nå ut, så att jag når dom “icke frälsta”. Frågan är bara hur. Det är lätt att entusiasmen på det här området tolkas som kritik mot andras livsstil och därför bemöts fientligt eller åtminstonne inte allvarligt. Så når man inte ut. För att lyckas måste budskapet inte vända sig mot omgivningens livssttilar utan visa tilltalande alternativ. Det är en karamell att suga på.

I Fredags hade två av mina kollegor småpratat på bussen på väg till kontoret. Dom hade pratat om hur mycket engångsmuggar som går åt varje dag på ett vanligt Volvo kontor. Dom räknade lite och insåg att det var inte så små mängder. Innan dagen var slut hade det utvecklats till en “informationskampanj” med lappar på kaffeautomaterna. Budskapet är enkelt, med egen mugg sparar vi tusentals plastmuggar per år. Per person. Det är en äkta Miljöutmaningsåtgärd. (Bara så ingen ska missuppfatta mig, jag har haft flergångsmugg hela tiden, det fina här är hur budskapet förpackats). Och Itzel och Anikó, som drog igång kampanjen, initierade därmed Miljöutmaningen, steg 2. Det är faktiskt rimligt att steg 2 handlar om att få med fler på att plocka dom lätt åtkomliga frukterna. Om man själv forserar och går längre kommer avsåndet mellan dom “frälsta” och dom “icke frälsta” att öka och därmed uppfattningen att det är extremt. Får man genom genomtäkt kommunikation, med sig dom “icke frälsta” så hålls avståndet nere. Därmed inte sagt att det är fel att bryta ny mark och gå längre. Men man ska ha kommunikationen i åtanke. Så att den inte skjuter hela Miljöutmaningen i sank.

Nu är det hög till att börja arbeta…