Miljöutmaningen

Jag har länge irriterat mig på kosmetikabolagens reklamer med nya “formulas” för bättre hårvårld eller mot rynkor. Härom veckan retade jag min sambo som undrade varför jag köpt olika sorters tandkräm. En var för Caries control, en för Whitening och ytterligare en mot något annat oönskat som jag inte minns. Jag retade henne för att hon går på reklambudskapet. Själv betraktar jag det som tre olika förpackningar med i princip tre olika smaker och färgämnen. Kanske skiljer det sig mer men i princip har jag svårt att tro att man sköper caries control för att man anser att det är viktigare att skydda sig mot karies en att ha vita tänder. I praktiken tar man en tandkräm som man tror inte smakar dåligt och eventuellt är prisvärd.

Nu visar det sig att våra bankers fondbolag gör precis som kosmetika industrin och tandkrämsindustrin. Jag har sparat i fonder under många år och då har jag försökt välja miljö och etikfonder. Svenska Dagbladet har nu avslöjat att i princip samtliga dessa fonder har innehav i oljesandsutvinning. Det är enligt Greenpeace en av dom mest miljöpåfrestande sätten att utvinna olja som vi känner till. Jag trodde i min enfald att en investering i en etisk miljöfond skulle hålla mina pengar borta från oljeindustrin. Fondbolagen har helt enkelt valt att skapa olika glättade förpackningar på sina produkter och hoppas attrahera olika kundsegment precis som kosmetikaindustrin (och all annan industri nuförtiden).

Personligen blir jag ledsen och besviken. Någonstans kände jag att man kan ställa högre krav på ett fondbolag än på en tandkrämstillverkare. Vad kommer här näst? Kyrkan investerar i tobak och håller på med barnporr?

Jag jobbar mycket. Massor faktiskt. Det går nästan inte en vecka utan att jag adderar timmar i min tidbank på jobbet. Det är dels för att jag har möjlighet att ta ut dessa timmar till lite långhelger då och då. Det känns som en frihet att veta att jag kan vara ledig mellan jul och semester. I bland är det för att jag vill iväg en långhelg för att åka skidor eller liknande. Ofta bara för att ta igen mig lite extra.

I går tog jag en sådan dag. Jag började med att ta det riktigt lugnt på soffan men valde senare att åka in till stan för att köpa ett nytt bakhjul till min pendlingscykel. Cykeln används extremt mycket och jag har konstaterat att driftskostnaden på en bra pendlingscykel lätt hamnar på närmare 2000 kr om året. Bromsklossar, kedjor, kassetter, kransar till vevpartiet och diverse lager slits och kostar ganska mycket pengar. När jag började cykla efter flytt och vinter (brukar normalt cykla hela vintern men efter flytten är det mycket längre och jag har åkt buss fram till nu) knakade det så mycket i hela hojen att jag misstänkte att båda hjullagren var slut, inklusive hela drivlinan. Det skulle kosta närmare 5000 spänn att fixa varför jag började överväga att byta till en ny cykel. Efter lite research kom jag fram till att det skulle räcka med att byta bakhjulet.

Jag tog hjulet till en cykelaffär i stan. En reparatör tittade på mitt hjul och påpekade att det inte var något märkbart fel,  men att lagret glappade. Det kan jag ju fixa själv tänkte jag och åkte hem. Väl hemma rev jag isär bakhjulet, gjorde rent och fettade in lagret. Och vips (ca en timma), så hade jag ett felfritt hjul. Och slapp lägga 1000 - 1500 kronor på ett nytt bakhjul.

Självklart hade jag kunnat fixa det här även om jag jobbat. Men ibland behöver man lugna ner sig, samla sig, för att se att man kan lösa det själv. Jag hade helt enkelt inte orkat tänka ut att jag kunde fixa det själv. Underligt då jag ju vet hur man gör.

Nåväl, i slutändan lade jag ner en timmas arbete och sparade över tusen spänn. Det tycker jag är en helt ok förtjänst. Särskilt vid tanke på att det var skattade och klara pengar. Vad jag menar är att det nog är åtminstone en dags arbete för att få den tusenlappen i plånboken.

Jag är övertygad om att det finns en massa områden då vi väljer att ta hjälp för att fixa saker vi med lätthet skulle kunna göra själva. Det är dessutom extremt tillfredsställande att uträtta den här typen av insatser. Några områden jag snabbt kommer att tänka på är husreparationer, pendling och i viss mån trädgårdsarbete. Om man har möjlighet att minska sin arbetstid för att i stället renovera /bygga själv så lär man sig massor samtidigt som det kostar mindre. Att cykla till jobbet gör att du slipper äga bil och förmodligen behöver du heller inte lägga pengar och tid på att gå på gym. Trädgårdsarbet kanske är mindre “lönsamt” men destu mer tillfredsställande och egenodlat smakar ändå bättre…

Ivan, som skriver i bloggen cykelidag har gästbloggat i köpstoppsbloggen. Han skriver mycket tänkvärt om vad vi väljer att lägga tid på och att tid är en synnerligen begränsad resurs för oss. Bland annat konstaterar han att man kan köpa en bra cykel för ca 30 timmars arbete medan det krävs 1500 timmar för att köpa en bil. Om jag väljer att köra bil till jobbet i stället för att cykla sparar jag mellan 1-2 timmar om dagen (det beror på vindförhållanden men även trängsel). Cyklar jag slipper jag träna på gym och därmed kan jag räkna av ca 3 timmar per vecka. Det kan alltså bli 2- 7 timmars tidsvinst i veckan om jag kör bil i stället för cykel. Låt oss säga 5 timmar i medel. Då innebär det ca 294 veckor innan jag sparat in merarbetet för bilen. Det är över 6 år. Och under den tiden har bilen kostat i bränsle, försäkring och underhåll. Bättre är då kanske att ta cykeln och jobba sju timmars dagar i stället. Vem vet, kanske kan det räcka med 6 timmar om man räknar in drift och underhållskostnaderna på bilen?

Biogas har seglat upp som en av dom hetaste alternativen (just nu) till framtidens drivmedel. Producerar man gasen på hushållsavfall så är det ett riktigt bra “miljöbränsle”. Men vad händer när efterfrågan blir större än tillgången på avfall? P1s program Klotet avhandlas detta, och som så ofta med i fråga om biobränslen är svaret inte enkelt.

Lösningen är att ta biomassa direkt från jordbruket eller skogsbruket. Biogasen övergår därmed från att vara en “mask i näringslivet” (produkt baserad på återvinning som sluter ett kretslopp) till en massproducerad produkt i mängden. Självklart är inte detta lika bra som att bara använda rester.

Enligt en studie från SLU är röt-avfallet från biogasproduktion i sig är en mycket effektiv produkt som sluter kretsloppet. Avfallet visar sig vara ett riktigt effektivt effektivt gödsel. Att det kan användas som gödsel är inget nytt i sig, men det nya är att det det är så effektivt. Rötresterna visar sig nämligen vara 50% effektivare än vanligt handelsgödsel. En annan fördel med att använda biomassa direkt från fälten i stället för avfall är att restprodukten innehåller mindre eller inga konstiga kemikalier som annars finns i vårat avloppsslam och är därmed synnerligen dugligt som gödsel. Det här låter ju väldigt bra. Var är haken? Det är lite svårt att säga, men en snabb utbyggnad av biogasproduktionen kan leda till liknande problem som etanolen har. När stora mängder biomassa ska fram är det viktigt att säkra att källorna och distributionskanalerna är vettiga så att inte produktionen kräver mer energi än vad den ger. Charlott Gissén som gjort studien om rötavfallet som gödsel varnar för för snabb utbyggnad. Hon ser risk för en backlash.

Det spretar alltså bland åsikterna om gasbranchens framtid. Själv har jag svårt att se problemen. Många av dom som problematiserar biogasen gör det utifrån tanken på att gasen skulle substituera (ersätta) dom fossila bränslena. Man bör ha klart för sig att vi troligtvis inte kommer att hitta ett alternativbränsle till det fossila på överskådlig framtid.  Vi kommer aldrig kunna producera så stora mängder bränsle som vi i dagsläget kan pumpa upp ur marken. Biogasen kommer säkert spela en viktig roll som bränsle. Men den kommer aldrig räcka till en fordonspark som den vi har i dag. Åker man till jobbet i egen bil i framtiden, så går det sannolikt på något annat. Vettigare förefaller det att gasen driver jordbruksmaskiner, varudistribution och kollektivtrafik. Satsningar på biogas bör med andra ord kombineras med infrastrukturförändringar för färre och effektivare transporter.

Har du ställt dig fråga hur vi får våra grönsaker på vintern? Förmodligen gör ni som jag att tänka att dom not är odlade söder ut och så känns det lite dåligt när man tänker på att dom transporterats så långt. Sedan köper man paprikan ändå.

Efter att ha sett den här filmen som radioprogrammet Matens pris spelat in kommer jag inte att skämmas längre. Jag kommer förmodligen inte att köpa paprika mer vintertid alls. Det här var värre än jag kunde föreställa mig.

Att odla paprika på vintern i Holland kräver ca 37 gånger den energin som paprikan ger. Odlingarna sker i växthus stora som 11 fotbollsplaner där paprikan växer i rader som är ca 300 meter långa. Växthusen värms upp till ca 21 grader med hjälp av fossil naturgas.

Som om detta inte var illa nog så får dom Holländska odlarna skattesubventioner på gasen vilket inte bara gör den här katastrofen lönsam. Det hindrar också effektivt Afrikanska producenter från att komma in på den Europeiska marknaden. Detta är synd för den paprikan skulle vara betydligt mindre energikrävande, även om transporten blir längre. Redan i Spanien är det tydligen möjligt att producera paprika vintertid med mindre än en tiondel av den Holländska produktionen. I reportaget framgår det att den största producenten subventioneras med hela 350 miljoner kr per år. Detta utöver den lägre energiskatt dom privilegieras med.

Radioreportaget om paprikaodling kan man lyssna på här.

Disneyland, Astrid Lindgrens värld, High Chaparal och Alelyckans kretsloppspark. Det kan ju låta som kretsloppsparken är en udda fågel. Och det kanske den är. Vi har varit i Alelyckan, mellan Gamlestan och Hjällbo, och tagit pulsen på kretsloppsparken.

Parken består av fem delar. Det är en återvinningscentral, Återbruket, Stadsmissionen, Returhuset och en återvinningsstation. Vanligt sorterat hushållsavfall lämnar man i återvinningsstationen, större grejer lämnar man på Återvinningscentralen. Från dom andra instanserna tar man med sig grejer hem. Stadsmissionen är en vanlig hederlig second hand shop. Det riktigt spännande finns i Återbruket.  Återbruket har “källsorterat” byggmaterial och kan vara en riktig guldgruva för den som har varsam renovering eller vill komma undan lite billigare. Dom har inte material som plank och reglar men kakel, beslag, till fönster, dörrar, element, vitvaror och mycket mer.

Kretsloppsparken

Besöket höjdpunkt var dock Returhuset som är café och butik. I cafét säljer dom hembakat fika på kravmärkta råvaror och butiken, som är mer en utställningshall, säljer dom växter och hantverk gjort på återvunnet material. Extremt inspirerande!

En fårpälsklädd cykel. Observera "fårhuvud" sadeln på styret.

En mycket lätt cykel.

Stolen är klädd i gamla kartor. Som kartfeteschist älskar jag den här!

Den här fåtöjen är gjor av cykelhjul. Däck och fäljar med cykelinspirerad klädsel. Läckert!

Alelyckans kretsloppspark kanske inte är det där semestermålet som hela familjen drömmer halva året för att besöka. Men det är ett kul och inspirerande utflyktsmål för den som bor i Göteborgsområdet. Återbruket och Returhuset gör att det blir en upplevelse att besöka återvinningsparken och man går därifrån och är sugen på att förvandla sin egen trädgård till vad grannarna skulle uppfatta som skrotupplag!

Näringslivet. Helt utan avfallshantering. Bilden är inlänkad från Wikipedia och är en redigerad bild från Nordisk familjebok

Ofta, när jag vill beskriva företagande och entreprenörskap, brukar jag halka in på likheterna med naturens näringsväv som ju är en komplex väv av näringskedjor. Arter ockuperar konkurrerar med varandra och ockuperar olika nischer på ett liknande sätt som entreprenörer kombinerar nya och existerande resurser till något nytt och bygger sin företagsidé kring detta. Jämförelsen upplever jag som gångbar på många plan. Inte bara tanken på olika nischer utan även med nivåer. I ett ekosystem finns en rad olika nivåer (näringskedjan): Producenter (växter, alger), flera nivåer av konsumenter (arter som äter växter och andra djur) och destruenter. Näringslivet som ekosystemet mår i regel mycket bra av att ha en rik mångfald. Resurshanteringen sägs bli effektivare i ett rikt ekosystem. Extremexemplet på detta är tropiska skogar och hav där nästan alla tillgängliga resurser finns i levande organismer. Sett ur detta perspektivet, tycker jag man kan förstå bakgrunden till våra miljöproblem. Vårat näringsliv har nämligen inte rik mångfald på alla nivåer. Vi har en extremt hög mångfald av producenter och konsumenter. Men mångfalden på destruktionssidan är verkligen inte rik. Detta beror i hög grad på att vi utnyttjar stora ändliga lagerresurser (olja, mineraler mm) som vi sedan kombinerar mycket avancerat så att det i många fall blir omöjligt att återanvända på ett vettigt sätt. Och att vi har stora lager att ta av gör förstås att det inte blir då lönsamt att samla in det vi redan plockat ut. Det är billigare och lättare att ta ut nytt. En lösning på detta problemet måste komma genom styrmedel från myndigheter. Det måste bli lönsamt att ta hand om det gamla. Samtidigt som jag har grubblat på det här pågår en diskussion om bristen på biogas till Stockholms gasbilar. I nuläget tvingas dom blanda ut biogasen med naturgas vilket gör att gasbränslet i Stockholm alls icke är så koldioxidneutralt som det borde. Orsaken till Stockholms svårigheter med gasen bottnar i oviljan att sortera sopor. Det är märkligt att detta ska vara motigt då det med lite förändringar i förutsättningarna kan skapa fler arbetstillfällen, rikare näringsliv och hållbarare samhälle. Det här ämnet tål att älta mer och det kommer jag troligen att göra på ett eller annat sätt.

Utmaning: Entreprenörer! Det finns ett jättestort område, nästan helt utan aktörer. Miljöutmaningen vill se stor mångfald i återvinningsbranchen! Och Politiker, ni måste göra det fördelaktigt att sorter och återvinna.

Som “nordbo” tenderar jag att vara lite återhållsam med färger. Senan några år har jag börjat ana att mina färgval nog är lite fega och att det kan vara effektfullt och snyggt med starka färger. En person som inte har dom spärrarna är Lisa. Hon driver Smällkaramell. Det är en fin liten verksamhet som bygger på att Lisa köper in gamla fina men slitna möbler och klär om dom efter egen design eller efter kundens önskemål i fantastiska tyger som hon också är återförsäljare av. Vi besökte Smällkaramell, som ligger i en liten lokal i Jonsereds fabriker och pratade med Lisa om ekodesign och Jonsered. Ekodesign är ett område som jag oftast tycker är lite besvärligt. Det berättigar och uppmuntrar till konsumtion på ett sätt som jag (Morgan) tycker är lite tveksamt. Det är naturligtvis bra att välja miljövänligare alternativ när man står i valet och kvalet att köpa något. Men när det gäller produkter där produktionen och/eller resthanteringen står för miljöbelastningen (ej användandet av produkten) så är det faktiskt viktigare att vi använder varan tills den är utsliten. Reduce, reuse and recycle är det som gäller. Lisa ger gamla möbler nytt liv. Dom gamla möblerna blir inte bara i “skick som nya”, dom får också ett modernt och fräscht  utseende utan att tappa sin gamla charm.

Lisa påpekar att även hennes verksamhet har en miljöpåverkan då all textilhantering har ganska stor miljöpåverkan och att det blir en del transporter av möblerna. Hon måste ju åka runt och leta lämpliga möbler för renovering och sedan ska dom ju också levereras till kund. För att kompensera detta låter hon 100 kr per möbel gå till naturskyddsföreningen och en del av vinsten låter hon också gå till miljöarbete. Verksamheten lämnar henne med en hel del spillbitar som är för små att använda till möbler. Dessa spillbitar blir till hund/katt bäddar och kuddar. På så vis lyckas hon med att nästan inte ha något tygspill att tala om. Allt används.

Vi pratade lite om Jonsered och Lisa berättar att hon har en idé om att samhället skulle kunna bli ett färgglatt och roligt ekocentrum. Jag har inte citerat ordagrant då jag skriver fritt från minnet men när man ser hennes möbler så är det en helt annan del av universum än den vanliga bilden av “miljö vänner” i naturfärgat linne och fjällräven kånken på ryggen. Just på den punkten träffar Smällkaramell helt rätt. Kundkretsen som tycker att “miljöargumentet” är avgörande för köpet är klart begränsad. Miljöentreprenören behöver hitta fler säljargument och Lisa, som kallar sig själv för färgmissbrukare, gör det med sin unika design.

Som miljöekonom har hon full koll på detta och beskriver själv sin kund med orden:

Äger man en Smällkaramell visar det att man bryr sig om sin miljö och sina medmänniskor då Smällkaramell gärna köper möbler från hjälporganisationer, återanvänder dem genom re-design och skänker också en slant till Världsnaturfonden WWF. Återvinning kan även vara en lyxvara. Man behöver inte vara tråkig för att man bryr sig.

Hur är det med kunderna då? Jo tack! Allt blir sålt!

Miljöutmaningen knallar hem genom ett fruset Jonsered och funderar på var man kan finna plats för en  Smällkaramell Kanapé…

Jag börjar med att erkänna att jag inte är någon flitig gäst på stans bibliotek. Tidigare har jag mest vänt mig till bibliotek när jag behövt fördjupa mig i något specifikt ämne. Oftast i samband med studier. Och när jag var yngre, för att låna blandad skönliteratur. En anledning till att jag aktat mig för biblioteken har varit att jag lånat för mycket och tenderar att glömma att lämna igen böckerna i tid. Efter studieåren har besöken blivigt färre och färre. Så där, då var det bekänt och färdigt.

Jag bestämde mig för att ta pulsen på biblioteket. Min förutfattade mening har varit att där förvisso finns massor av böcker i dom flästa ämnen man kan tänka sig. Men hur nyutgivna böcker kan jag hitta där och om jag vill åt en bestämd titel, hittar jag då den? Mitt första test lät vänta på sig då jag av någon märklig anledning trodde att jag skulle behöva ta mig till biblioteket för att kolla. Och från mitt hem till biblioteket vid Chapmanstorg är det ju flera hundra meter… Nu är det tydligen så att biblioteken är betydligt mera med än vad jag är så naturligtvis kan man söka i deras utbud via nätet. Mitt första test blev David Jonstads Vår beskärda del, en lösning på klimatkrisen som släppts på Ordfront förlag i Augusti i år. Till min stora häpnad fanns boken på inte mindre än sex bibliotek i Göteborg och även på biblioteket i Partille (dit jag är på väg att flytta). Med andra ord fick biblioteket väl godtjänt på mitt första test.

Nu har vi ju frågan om vad som gör biblioteket till miljöutmanarens val. Böcker köper man, släpar hem eller får dom hemskickade. Vissa läser man och sedan förvarar man dom i en hel evighet. Är dom riktigt bra lånar man ut dom till vänner eller rent av ger bort dom. Ett fåtal läser man igen. Vad som börjar bli väldigt klart för miljöutmanaren är att det är viktigt att vi faktiskt utnyttjar det vi köper fullt ut. Böcker tendara att bara ta stor platts. Det är med andra ord suveränt att dela med flera och dessutom slippa både köpa böckerna och långtidsförvara dom. Nu har jag köpt just Vår beskärda del och har precis börjat läsa den. Men framöver ska jag göra det till en vana att alltid kolla på biblioteket först.

Biblioteket i Partille

Bibliotek i Göteborg

Miljöutmaningen drar till fjälls. Jag ska vandra mellan Abisko via Kebnekaise till Nikkalokta. Ett par dagar tänker jag följa Kungsleden och sedan viker jag av och rör mig via andra färdvägar ner till Keb. Om ca 10 dagar, när jag är tillbaka, ska jag börja med att dricka bubbel. Det verkar som det blir trängselskatt i Göteborg. Miljöutmaningen kommer att fira. Utrymmet på gaterna är en begränsad  och det är rimligt att det ska kosta att utnyttja den när efterfrågan är som störst.

Trängselskatten ska finansiera infrastrukturinvesteringar i stan. 29.5 miljoner ska finasiera Västlänken och en ny älvförbindelse. Västlänken är bra men att införa ett trafikreglerande system för att finansiera utbyggnader av vägnätet är hål i huvudet. Mer vägar leder till att det blir enklare att köra och då blir det alltid mer trafik. Trängsel kan inte byggas bort.  För att minska trängsel måste det bli dyrt och obekvämt att köra på utsatta tider.

Miljöutmaningen kommer med största sannolikhet att återkomma till detta ämnet. Men först ska jag upp och trängas på fyrfiliga, halvmeterdjupa stigspår på Kungsleden. Än så länge är den avgiftsfri…

Bilden är hämtad från Greenpeace.

Härom dagen när Greenpeace inledde sin kampanj i Kattegat med att lägga ut trålningshinder skriv jag att dom hade godtjänt från Natrurvårdsverket. Detta var inte sant. Miljödomstolen har och Länsstyrelsen har gett sitt medgivande. Naturvårdsverket har tvärt om överklagat hos Miljödomstolen då dom är oroliga för att “garnrester” ska fastna i blocken och “spökfiska” och menar att detta behöver redas ut.

Greenpeace är dock nöjda med aktionen och menar att det är helt oacceptablet att myndigheterna inte skyddat dessa områden. Sedan 2004 finns det ett EU direktiv som gör regeringen skyldig att skydda Fladen och Middelgrund som ju är Natura 2000 områden. Fram tills nu har detta skyddet enbart bestått av papper…

Greenpeace överlämnade i går ett symboliskt trålingshinder till Miljödeparementet för att understyrka att myndigheterna inte gjort tillräckligt.

Greenpeace kör med öppna kort och en mängd intressanta dokument finns att läsa på ämnet från Noterna i ovanstående länk.

Som god Miljöutmanare går den kloke in som stödmedlem i Greenpeace och följer aktionen via medier. På Facebook rekommenderas gruppen “Lägg en sten från mig“.