Miljöutmaningen

Biogas har seglat upp som en av dom hetaste alternativen (just nu) till framtidens drivmedel. Producerar man gasen på hushållsavfall så är det ett riktigt bra “miljöbränsle”. Men vad händer när efterfrågan blir större än tillgången på avfall? P1s program Klotet avhandlas detta, och som så ofta med i fråga om biobränslen är svaret inte enkelt.

Lösningen är att ta biomassa direkt från jordbruket eller skogsbruket. Biogasen övergår därmed från att vara en “mask i näringslivet” (produkt baserad på återvinning som sluter ett kretslopp) till en massproducerad produkt i mängden. Självklart är inte detta lika bra som att bara använda rester.

Enligt en studie från SLU är röt-avfallet från biogasproduktion i sig är en mycket effektiv produkt som sluter kretsloppet. Avfallet visar sig vara ett riktigt effektivt effektivt gödsel. Att det kan användas som gödsel är inget nytt i sig, men det nya är att det det är så effektivt. Rötresterna visar sig nämligen vara 50% effektivare än vanligt handelsgödsel. En annan fördel med att använda biomassa direkt från fälten i stället för avfall är att restprodukten innehåller mindre eller inga konstiga kemikalier som annars finns i vårat avloppsslam och är därmed synnerligen dugligt som gödsel. Det här låter ju väldigt bra. Var är haken? Det är lite svårt att säga, men en snabb utbyggnad av biogasproduktionen kan leda till liknande problem som etanolen har. När stora mängder biomassa ska fram är det viktigt att säkra att källorna och distributionskanalerna är vettiga så att inte produktionen kräver mer energi än vad den ger. Charlott Gissén som gjort studien om rötavfallet som gödsel varnar för för snabb utbyggnad. Hon ser risk för en backlash.

Det spretar alltså bland åsikterna om gasbranchens framtid. Själv har jag svårt att se problemen. Många av dom som problematiserar biogasen gör det utifrån tanken på att gasen skulle substituera (ersätta) dom fossila bränslena. Man bör ha klart för sig att vi troligtvis inte kommer att hitta ett alternativbränsle till det fossila på överskådlig framtid.  Vi kommer aldrig kunna producera så stora mängder bränsle som vi i dagsläget kan pumpa upp ur marken. Biogasen kommer säkert spela en viktig roll som bränsle. Men den kommer aldrig räcka till en fordonspark som den vi har i dag. Åker man till jobbet i egen bil i framtiden, så går det sannolikt på något annat. Vettigare förefaller det att gasen driver jordbruksmaskiner, varudistribution och kollektivtrafik. Satsningar på biogas bör med andra ord kombineras med infrastrukturförändringar för färre och effektivare transporter.

Disneyland, Astrid Lindgrens värld, High Chaparal och Alelyckans kretsloppspark. Det kan ju låta som kretsloppsparken är en udda fågel. Och det kanske den är. Vi har varit i Alelyckan, mellan Gamlestan och Hjällbo, och tagit pulsen på kretsloppsparken.

Parken består av fem delar. Det är en återvinningscentral, Återbruket, Stadsmissionen, Returhuset och en återvinningsstation. Vanligt sorterat hushållsavfall lämnar man i återvinningsstationen, större grejer lämnar man på Återvinningscentralen. Från dom andra instanserna tar man med sig grejer hem. Stadsmissionen är en vanlig hederlig second hand shop. Det riktigt spännande finns i Återbruket.  Återbruket har “källsorterat” byggmaterial och kan vara en riktig guldgruva för den som har varsam renovering eller vill komma undan lite billigare. Dom har inte material som plank och reglar men kakel, beslag, till fönster, dörrar, element, vitvaror och mycket mer.

Kretsloppsparken

Besöket höjdpunkt var dock Returhuset som är café och butik. I cafét säljer dom hembakat fika på kravmärkta råvaror och butiken, som är mer en utställningshall, säljer dom växter och hantverk gjort på återvunnet material. Extremt inspirerande!

En fårpälsklädd cykel. Observera "fårhuvud" sadeln på styret.

En mycket lätt cykel.

Stolen är klädd i gamla kartor. Som kartfeteschist älskar jag den här!

Den här fåtöjen är gjor av cykelhjul. Däck och fäljar med cykelinspirerad klädsel. Läckert!

Alelyckans kretsloppspark kanske inte är det där semestermålet som hela familjen drömmer halva året för att besöka. Men det är ett kul och inspirerande utflyktsmål för den som bor i Göteborgsområdet. Återbruket och Returhuset gör att det blir en upplevelse att besöka återvinningsparken och man går därifrån och är sugen på att förvandla sin egen trädgård till vad grannarna skulle uppfatta som skrotupplag!

Näringslivet. Helt utan avfallshantering. Bilden är inlänkad från Wikipedia och är en redigerad bild från Nordisk familjebok

Ofta, när jag vill beskriva företagande och entreprenörskap, brukar jag halka in på likheterna med naturens näringsväv som ju är en komplex väv av näringskedjor. Arter ockuperar konkurrerar med varandra och ockuperar olika nischer på ett liknande sätt som entreprenörer kombinerar nya och existerande resurser till något nytt och bygger sin företagsidé kring detta. Jämförelsen upplever jag som gångbar på många plan. Inte bara tanken på olika nischer utan även med nivåer. I ett ekosystem finns en rad olika nivåer (näringskedjan): Producenter (växter, alger), flera nivåer av konsumenter (arter som äter växter och andra djur) och destruenter. Näringslivet som ekosystemet mår i regel mycket bra av att ha en rik mångfald. Resurshanteringen sägs bli effektivare i ett rikt ekosystem. Extremexemplet på detta är tropiska skogar och hav där nästan alla tillgängliga resurser finns i levande organismer. Sett ur detta perspektivet, tycker jag man kan förstå bakgrunden till våra miljöproblem. Vårat näringsliv har nämligen inte rik mångfald på alla nivåer. Vi har en extremt hög mångfald av producenter och konsumenter. Men mångfalden på destruktionssidan är verkligen inte rik. Detta beror i hög grad på att vi utnyttjar stora ändliga lagerresurser (olja, mineraler mm) som vi sedan kombinerar mycket avancerat så att det i många fall blir omöjligt att återanvända på ett vettigt sätt. Och att vi har stora lager att ta av gör förstås att det inte blir då lönsamt att samla in det vi redan plockat ut. Det är billigare och lättare att ta ut nytt. En lösning på detta problemet måste komma genom styrmedel från myndigheter. Det måste bli lönsamt att ta hand om det gamla. Samtidigt som jag har grubblat på det här pågår en diskussion om bristen på biogas till Stockholms gasbilar. I nuläget tvingas dom blanda ut biogasen med naturgas vilket gör att gasbränslet i Stockholm alls icke är så koldioxidneutralt som det borde. Orsaken till Stockholms svårigheter med gasen bottnar i oviljan att sortera sopor. Det är märkligt att detta ska vara motigt då det med lite förändringar i förutsättningarna kan skapa fler arbetstillfällen, rikare näringsliv och hållbarare samhälle. Det här ämnet tål att älta mer och det kommer jag troligen att göra på ett eller annat sätt.

Utmaning: Entreprenörer! Det finns ett jättestort område, nästan helt utan aktörer. Miljöutmaningen vill se stor mångfald i återvinningsbranchen! Och Politiker, ni måste göra det fördelaktigt att sorter och återvinna.

Som “nordbo” tenderar jag att vara lite återhållsam med färger. Senan några år har jag börjat ana att mina färgval nog är lite fega och att det kan vara effektfullt och snyggt med starka färger. En person som inte har dom spärrarna är Lisa. Hon driver Smällkaramell. Det är en fin liten verksamhet som bygger på att Lisa köper in gamla fina men slitna möbler och klär om dom efter egen design eller efter kundens önskemål i fantastiska tyger som hon också är återförsäljare av. Vi besökte Smällkaramell, som ligger i en liten lokal i Jonsereds fabriker och pratade med Lisa om ekodesign och Jonsered. Ekodesign är ett område som jag oftast tycker är lite besvärligt. Det berättigar och uppmuntrar till konsumtion på ett sätt som jag (Morgan) tycker är lite tveksamt. Det är naturligtvis bra att välja miljövänligare alternativ när man står i valet och kvalet att köpa något. Men när det gäller produkter där produktionen och/eller resthanteringen står för miljöbelastningen (ej användandet av produkten) så är det faktiskt viktigare att vi använder varan tills den är utsliten. Reduce, reuse and recycle är det som gäller. Lisa ger gamla möbler nytt liv. Dom gamla möblerna blir inte bara i “skick som nya”, dom får också ett modernt och fräscht  utseende utan att tappa sin gamla charm.

Lisa påpekar att även hennes verksamhet har en miljöpåverkan då all textilhantering har ganska stor miljöpåverkan och att det blir en del transporter av möblerna. Hon måste ju åka runt och leta lämpliga möbler för renovering och sedan ska dom ju också levereras till kund. För att kompensera detta låter hon 100 kr per möbel gå till naturskyddsföreningen och en del av vinsten låter hon också gå till miljöarbete. Verksamheten lämnar henne med en hel del spillbitar som är för små att använda till möbler. Dessa spillbitar blir till hund/katt bäddar och kuddar. På så vis lyckas hon med att nästan inte ha något tygspill att tala om. Allt används.

Vi pratade lite om Jonsered och Lisa berättar att hon har en idé om att samhället skulle kunna bli ett färgglatt och roligt ekocentrum. Jag har inte citerat ordagrant då jag skriver fritt från minnet men när man ser hennes möbler så är det en helt annan del av universum än den vanliga bilden av “miljö vänner” i naturfärgat linne och fjällräven kånken på ryggen. Just på den punkten träffar Smällkaramell helt rätt. Kundkretsen som tycker att “miljöargumentet” är avgörande för köpet är klart begränsad. Miljöentreprenören behöver hitta fler säljargument och Lisa, som kallar sig själv för färgmissbrukare, gör det med sin unika design.

Som miljöekonom har hon full koll på detta och beskriver själv sin kund med orden:

Äger man en Smällkaramell visar det att man bryr sig om sin miljö och sina medmänniskor då Smällkaramell gärna köper möbler från hjälporganisationer, återanvänder dem genom re-design och skänker också en slant till Världsnaturfonden WWF. Återvinning kan även vara en lyxvara. Man behöver inte vara tråkig för att man bryr sig.

Hur är det med kunderna då? Jo tack! Allt blir sålt!

Miljöutmaningen knallar hem genom ett fruset Jonsered och funderar på var man kan finna plats för en  Smällkaramell Kanapé…

På årets sista dag gjorde jag en kraftansträgning för att byta ut dom glödlampor vi fick på köpet när vi köpte vårat hus.

Det är inte utan häpnad som jag konstaterar att husets förra ägare inte haft en enda lågenergilampa i bruk. Efter att den här bilden togs lyckades jag identifiera och byta ut en 100 Watts lampa som satt utanför huset till en 9 Watts dito. Det märkligaste med detta är att det ju finns så enormt mycket pengar att spara på det här. Enorm och enormt, men det är ändå en avsevärd effektivisering som man faktiskt kan räkna hem. Förmodligen inom ett år.

Nu har jag genomfört två “avlusningsrace” på ett år och kan ge några små självklara råd till den som vill sänka sina elräkningar.

Det första är att vara lite omsorgsfull med utbytandet. Att köpa massor av lågisar kostar ganska mycket pengar. Vill man inte köpa fler än nödvändigt så rekommenderar jag att man noggrant inventerar behovet och att man inte bara tar hänsyn till hur många lampor som ska bytas utan också betänker sockel och formen på lampan. Olika lampor har olika utrymme och ska man lyckas bra med sina byten är det bra att se över marknaden och utbudet därpå. Väljer man att byta lampor stegvis måste naturligtvis lampor som används mycket prioriteras. Lampor som bara används korta stunder gör ju marginell skillnad eftersom deras energiförbrukning totalt sett är låg även om det råkar vara en kraftig glödlampa. Detta kan man ju faktiskt också utnyttja till vissa specifika lösningar. Vi har en badrumslampa som bara rymmer 5 Watts lågenergilampor. Min sambo tycker inte detta ljus är tillräckligt som belysning när hon ska sminka sig. Till dessa tillfällen fungerar det utmärkt att förstärka med en lite kraftigare spotbelysning som bara andvänds just när det behövs lite mer.

Som avslutning tänkte jag påminna om att gamla glödlampor sopsorteras som farligt avfall. En annan lösning är att använda dom som dekoration… Glödlampan har ju under många år varit en symbol för att få en god idé. Det är iof oklart om den kommer att fortsätta ha det symbolvärdet men jag tycke vi kom på en ganksa bra användning av våra gamla lampor. Självklart är det en lågenergilampa som står för ljuset…

Jag har ju mässat att man ska försöka använda sina befintliga ägodelar tills dom är färdiga. Men den filosofin är det naturligtvis helt rätt att laga sådant som går sönder i stället för att köpa nytt.
Vår katt lyckades riva ner buren där våra undulater bor. En av undulaterna bröt benet i fallet. Till en kostnad av ungefär tio gånger priset för en ny undulat valde vi utan att tveka att renovera den gamla befintliga fågeln.

Vi kan nu meddela att han är gipsfri sedan flera veckor och att det läkte ihop så man knappt kan ana att det är en gammal undulat. Som ny helt enkelt. Och sannolikt kommer han att kunna hojta, skräna och skvätta frön i min skivspelare under många år till!

Annandag Jul med riktigt mycket blötsnö utanför dörren kände jag mig huslig. Före frukost laddade jag det som förhoppningsvis ska bli min första surdeg. Därefter hade sambon brottom in till stan och en talrik med fil och cornflakes blev kvar på köksbordet.

Inspirerat av min bloggvän Ivan kände jag att detta är för fina “råvaror” för att förspillas. Jag tillsatte mer fil, jäst, salt, honung och dinkelmjöl och gjorde ett fint bröd. Jag har döpt skapelsen till Caisas frukostbröd.